Riktigt så illa är det inte, förstås. Det finns visserligen några områden där så kallad kontraheringsplikt råder, vilka kan aktualiseras för hyresvärdar, för försäkringsbolag och några andra aktörer. Utöver detta samt en del andra undantag är huvudregeln att det står parter fritt att lämna anbud och givetvis också att acceptera dem.
Avtalslagen, den ärevördiga ruinen från 1915, bygger på principen om anbud och accept. Du erbjuder någon att köpa din bil för en viss summa. Personen tackar ja. Ett bindande avtal föreligger. Men verkligheten är sällan så enkel.
Ett muntligt anbud måste i princip accepteras omgående för att det ska kunna göras gällande mot anbudsgivaren, enligt 3 § 2 st. avtalslagen. För skriftliga anbud gäller, om annat inte angetts, en ”skälig tid”. Då avtalslagen är en ruin har Högsta domstolen fått uttyda vad skälig tid innebär, inte minst i rättsfallet NJA 2004 s. 826. Bedömningen görs utifrån många faktorer; såsom vad för sorts avtal det rör sig om, om parterna är privatpersoner eller näringsidkare, om saken man avtalar om är känslig för prisförändringar, värdet på det man avtalar om, och inte minst huruvida det av parternas tidigare avtal kan utläsas en sedvänja kring hur lång acceptfristen ska vara.
Ofta förekommer formuleringar som anger tills när anbudet är bindande, t.ex. ”till på måndag”. Då gäller den fristen. Som anbudsmottagare/acceptant är det viktigt att komma ihåg att en sen accept utgör ett nytt anbud, där man själv är bunden under skälig tid i stället för den ursprunglige anbudsgivaren! En så kallad oren accept, där man ”accepterar” något annat än vad anbudsgivaren föreslagit, räknas också som ett nytt anbud![1]
Andra anbud kan innehålla formuleringar som gör att de inte är bindande överhuvudtaget, till exempel om anbudsgivaren säger att han eller hon förbehåller sig rätten att bekräfta att avtal slutits.[2] Det är då egentligen inte ett anbud i avtalslagens strikta mening, och man får då komma ihåg att en ”accept” av ett sådant anbud kan betyda att man i själva verket blir anbudsgivare, precis som med den orena eller den sena accepten.
Det gäller att väga sina ord med guldvåg både som anbudsgivare och anbudsmottagare. Vill man inte bli bunden ska man vara tydlig med det från början. Att i en förhandlings slutskede säga att man inte anser sig bunden av avtalet förrän slutlig bekräftelse ges kan vara för sent. Då kan motparten hävda att man redan innan den friskrivningen blivit bunden av avtalet.[3]
Avtal kan också ingås successivt. Det är viktigt om man inte vill bli bunden innan det slutliga kontraktet undertecknas att klart ange detta, så tidigt som möjligt i förhandlingsprocessen. Givetvis gäller det tidigare nämnda budet om att noga dokumentera allt detta i skrift. Blir det tvist och står enbart ord mot ord kan det göra skillnaden mellan vinst och förlust.
En viktig aspekt är att avtal kan ingås konkludent. Det gör många av oss varje dag när vi genom vårt handlande accepterar skyltade avtalsvillkor när det gäller t.ex. avgiftsbelagda parkeringar. Men också i näringslivet kan detta ske. I fallet NJA 1961 s. 658 ansågs en köpare, genom att kvittera ut säljarens leveranser, ha ingått ett bindande avtal och vara betalningsskyldig trots att ett skriftligt kontrakt inte hade träffats mellan parterna.
En sista faktor är passiviteten. Som huvudregel kan man inte ingå ett avtal enbart genom passivitet. I 4 § avtalslagen anges dock att en anbudsgivare kan bli bunden av ett avtal om man inte reklamerar mot att acceptanten har accepterat anbudet för sent. I internationella instrument såsom CISG, UNIDROIT, PECL och DCFR är det tvärtom; anbudsgivaren kan genom sin aktivitet göra att acceptanten blir bunden om anbudsgivaren utan onödigt dröjsmål meddelar acceptanten att accepten gäller trots att den är sen.[4] Har parterna tidigare ingått avtal med varandra kan passivitetsbedömningen bli en annan än vanligt, särskilt om analogier görs till bestämmelser i kommissions- och handelsagenturlagen. Rättsfallet NJA 1992 s. 243 kan nämnas, där avtalsverkan inträdde för en revisor genom passivitet gentemot änkan till en tidigare klient.
Det gäller att hålla koll på dessa och många andra kluriga rättsfigurer när man sluter ett avtal, och inte minst när man inte vill sluta ett avtal riktigt ännu. Ett ombud vid din sida kan undanröja risken för att binda sig innan det är dags.
[1] Ramberg, J., Ramberg, C. Allmän avtalsrätt (2015) s. 95-96
[2] Ramberg, J. och Ramberg, a.a. s. 87.
[3] Se NJA 1970 s. 478. I målet hade en av avtalsparterna den 29 april 1963 skickat den andra avtalsparten ett telegram med besked att ”slutlig bekräftelse” på att avtal ingåtts skulle följa. Det framkom dock att parterna redan den 17 april via telefon kommit överens om kvantitet, dimensioner, pris och leveranssätt. Detta gjorde att det senare telegrammet inte ansågs tillräckligt för att undgå avtalsbundenhet.
[4] Ramberg, J. och Ramberg, C. a.a. s. 111f.
