Praxis måste ändras. Hela mitt väsen skriker att barn som har utsatts för misshandel av en förälder inte mot sin vilja ska tvingas bo tillsammans med den föräldern.
Inga barn, INGA barn, ska utsättas för misshandel eller andra övergrepp. Men om detta nu har skett så måste samhället och rättsväsendet ställa upp för dessa barn och skydda dem och tydligt till barnet signalera att det inte är okej att föräldrar slår sina barn.
Lagstiftaren anser att när det gäller hos vilken förälder som barnets ska bo hos är en viktig (ofta avgörande) utgångspunkt att barn ska bo tillsammans med den förälder som bäst tillgodoser barnets behov av den nära relation med båda sina föräldrar (domstolen gör även en riskbedömning, återkommer till detta). Barnets behov av en nära kontakt med båda sina föräldrar är något jag själv ofta argumenterar för och som jag i det allra flesta fall håller med om. MEN detta kan inte gälla i fall där barnet har utsatts för misshandel och andra övergrepp och efter detta känner ett stor rädsla/obehag att vara med den föräldern som är deras förövare. Då spelar det ingen roll att det gått flera år sedan domen om misshandel och om risken för nya övergrepp bedöms som små. I dessa fall kan man inte ställa lika höga krav på boendeföräldern ska kunna förmå barnen till umgänge med förövaren, var är barnperspektivet?
Den omständighet att barnet känner sig otrygga med en förälder eller ännu värre är rädd för en förälder måste tillmätas större betydelse än att boendeföräldern misslyckats att förmå barnet till umgänge. Till vilket pris ska en boendeförälder tvinga barnet till umgänge, när ska en förälder anses ha gjort tillräckligt, detta problem uppstår främst med de yngre barnen, de mest skyddslösa, där deras vilja inte tillmäts någon avgörande betydelse i domstolens och socialnämndens bedömning.
Det sägs att man i enlighet med Barnkonventionen lyssnar till barnen och man gör detta genom att hålla barnsamtal men vad ger det för signal till barnet och man sedan helt bortser ifrån vad barnet uttryckt. Typfallet är att domstolen beslutar att ett barn ska flytta från den starkaste anknytningspersonen (boendeföräldern) till förövaren (den andra föräldern) för att den första enligt domstolen och/eller socialnämnden inte lyckats förmå barnet till ett omfattande umgänge med förövaren. Jag tror det är bättre för barnet att växa upp i en trygg miljö och sen i sin egen takt ta kontakt med den andra föräldern när barnet är redo för det.
Domstolen och Socialnämnden gör en riskbedömning huruvida barnet riskerar att fara illa. Ligger då misshandeln några år bak i tiden och det inte finns några våldsdomar efter detta anses risken ofta som väldigt liten. Detta anser jag är ett tankefel. 1.Ofta har barnen inte varit hos den föräldern efter att den dömts för misshandel så vi vet ingenting om föräldern skulle ha fortsatt att slå barnet/ kommer att slå barnet igen. 2. Föräldern kanske inte kommer att slå igen men barnet kanske är så traumatiserad av händelsen/händelserna att det inte är barnets bästa att bo med den föräldern. Det kan vara en risk för barnets hälsa och utveckling att tvingas bo med sin förövare.
Man säger att små barn inte är tillräckligt mogna för att inse konsekvenserna av att inte träffa båda sina föräldrar och man säger att det är avgörande för ett barns utvecklig att få ha en nära relation till båda föräldrarna. Jag anser att man istället ska resonera att barnen är för små för att uttrycka HUR rädda de är för den föräldern som slagit dem då barn ofta är lojala mot båda sina föräldrar eller för små att förstå varför de måste flytta ur sin trygga välfungerande boendemiljö, att detta trauma kanske är större än att inte ha kontakt med båda föräldrarna under en tid av sitt liv.
Jag jobbar varje dag för en förändring i praxis.
(Detta handlar endast om de fallen där det är klarlagt att barn har utsatts för våld.)
Av: Advokat Jennica Paulette
