Ibland händer det att ens bank-ID används på ett sätt som man inte hade tänkt. Detta är så vanligt förekommande att det nu börjat utarbetas rikligt med praxis på temat. I korthet måste långivaren visa att det är den påstådda elektroniska signaturen som har använts. Om långivaren lyckas med det är det innehavaren till den elektroniska signaturen som måste bevisa att den använts obehörigen. Beviskravet för innehavaren är dock ganska lågt ställt.
Omständigheter som kan ha stor betydelse är om det är innehavaren själv som tar emot lånesumman. Om det inte är det kan innehavaren – med varierande framgång – hävda att faktumet att någon annan tjänat på lånet talar för att dennes bank-ID har använts obehörigen. Men det räcker inte alltid! Det har HD slagit fast i ett nytt avgörande, vilket bland annat Dagens Juridik skrivit om.
I målet hade följande hänt. En man hade lånat ut sitt bank-ID till sin sambo för att hon skulle hjälpa honom att betala räkningar. Sambon tog dock utan hans vetskap upp ett lån som några år senare gick till inkasso. Tingsrätt och hovrätt ogillade inkassoföretagets talan eftersom det ansågs att sambon överskridit sin befogenhet att företräda mannen. HD sade tvärtemot.
HD påpekade att en given utgångspunkt är att bank-ID används av innehavaren eller på dennes uppdrag. Inkassobolaget hade inte några särskilda skäl för att närmare kontrollera att bank-ID i fråga användes av en behörig person, detta till följd av en ”befogad tillit” eftersom den som nyttjade bank-ID var innehavarens sambo. Troligen spelade det också roll att pengarna från lånet först betalades in på mannens konto innan sambon överförde dem vidare. Att låna ut saker och ting till sin sambo är kanske kärleksfullt och trevligt, men desto mindre trevligt är det att senare få betala dennes inkassokrav – så håll hårt i bank-ID:et!
