Enligt barnkonventionens artikel 2 gäller att alla barn ska tillförsäkras de rättigheter som följer av konventionen, oavsett om barnet t.ex. har en funktionsnedsättning eller någon annan svårighet. Detta innebär att barn med neuropsykiatriska diagnoser har samma rätt som andra barn att fritt få uttrycka sina åsikter i frågor om umgänge. För att barn med sådana diagnoser ska kunna uttrycka sin verkliga vilja, kan det under utredningens gång ställas högre krav på t.ex. den ansvariga socialsekreterarens kunskaper.
I Socialstyrelsens kunskapsstöd ”Barn i familjehem – umgänge med föräldrar och andra närstående” uttalas att man vid bedömningen av hur barnets umgänge med sina föräldrar ska organiseras måste beakta om barnet har någon neuropsykiatrisk diagnos. Det uttalas att dessa barn, då de tolkar information på ett annat sätt än andra barn, kan behöva en umgängesordning som egentligen passar yngre barn. Denna publikation tar dock bara sikte på umgänge för barn som är placerade i familjehem, och det finns inte några fastställda riktlinjer som anger att barnets diagnos ska beaktas särskilt vid planeringen och genomförandet av umgänget för barn som bor hos sin ena förälder. För att umgänget ska fungera så bra som möjligt är det dock viktigt att samma sak gäller för dessa barn.
I praxis har domstolarna behandlat omständigheten att ett barn har en neuropsykiatrisk diagnos på lite olika sätt i olika fall. I Linköpings tingsrätts dom T 3419-19 diskuterade tingsrätten inte barnets neuropsykiatriska diagnoser vid frågan om umgänge alls. I Svea hovrätts dom T 3500-13 tog domstolen i umgängesfrågan däremot hänsyn till att barnet hade en neuropsykiatrisk diagnos som medfört att han tidigare reagerat negativt vid umgänge. Dessutom behövde barnet genomgå en behandling via BUP, och domstolen ansåg sammantaget att det var till barnets bästa att något umgänge inte skedde under vårdtiden. I Svea hovrätts dom T 6572-18 beaktade hovrätten i umgängesfrågan att båda föräldrarna hade ställt sig positiva till de vårdkontakter som hade inletts för det barn som hade en neuropsykiatrisk diagnos. På grund av detta, att umgänget tidigare hade fungerat bra samt att barnet hade gett uttryck för en vilja att umgås med sin förälder, fastställde domstolen att barnet hade rätt till umgänge.
En bedömning om umgänge är barnets bästa måste göras i ett varje enskilt fall, det gäller kanske i synnerhet i fallen där barn har en diagnos som ställer särskilda krav på de vuxna kring barnet. Många av dessa barn behöver mycket mer för att känna sig trygga än andra barn många gånger kan man överbrygga detta genom utbildningar och anpassningar i hemmet. Vi fortsätter att arbeta för dessa barn runt om i landet och kämpar för att barnen ska få ett tryggt umgänge även med den föräldern som det inte bor tillsammans med i de fall där det är lämpligt.
