En man och en kvinna hittades döda i sin bostad i Vallentuna. Två män kom att åtalas för mord samt rån. De båda männen skyllde på varandra och angav olika berättelser om vad som hänt paret. I tingsrätten dömdes båda männen för mord på kvinnan och för rån avseende mannen, men hovrätten gjorde en annan bedömning. Där dömdes den ena mannen för mord på både mannen och kvinnan, medans den andra mannen friades från mord och istället dömdes för att ha rånat såväl mannen som kvinnan. Frågan många har ställt sig är hur endast en av männen kunde dömas för morden?

Medgärningsmannaskap

Om flera personer agerar i samråd när en gärning begås är det möjligt att döma samtliga som gärningsmän, även om det inte går att klarlägga exakt vilken uppgift var och en har haft under händelsen. För att dömas till medhjälp eller som medgärningsman behöver man nödvändigtvis inte själv uppfylla alla krav i en straffbestämmelse. Om man agerar tillsammans med någon, och tillsammans uppfyller kraven, kan det räcka för att samtliga ska dömas som gärningsmän. Det krävs dock att det går att bevisa att samtliga faktiskt har varit med och agerat på ett sådant sätt att de kan dömas som medgärningsmän. För att man ska kunna dömas för ett brott krävs det att det är ställt utom rimligt tvivel att man är skyldig. Detta är ett mycket högt beviskrav.

Den aktuella domen och andra liknande fall

Knäckfrågan i situationer där två misstänka skyller på varandra och där det saknas tekniskt bevisning är förstås att det är svårt att bevisa vem som har gjort vad. Ett uppmärksammat fall på ämnet är det s.k. Lindomefallet, där två män dödade en man, skyllde på varandra och gick fria eftersom det inte gick att bevisa vem av dem som begick mordet. Domen väckte starka reaktioner och något år senare kom en annan dom med liknade omständigheter men där man istället dömde båda personerna för mord.

I det nu aktuella fallet om morden i Vallentuna saknades det teknisk bevisning som kunde bevisa vem av männen som hade mördat paret. Det fanns inte heller några vittnen till händelsen. Det var därför de båda männens berättelser, och framförallt en chatt dem emellan, som kom att ligga till grund för utfallet. Som tidigare nämndes skyllde männen på varandra och gav helt olika berättelser om vad som hade hänt. Klart var att de båda hade rånat paret.

Tingsrätten gjorde bedömningen att det inte gick att styrka vem av männen som hade mördat mannen vilket innebar att ingen av dem dömdes för det mordet. Vad gällde kvinnan ansåg man att de båda männen hade begått mordet i samförstånd, och man dömde därför båda som gärningsmän för mord eftersom man inte kunde bevisa vem av dem som hade mördat henne.

I hovrätten gjordes en annan värdering av bevisen. Hovrätten ansåg att det av chatten gick att utläsa att en av männen var den som i huvudsak hade stått för planeringen av dåden, han var styrande över vad den andre gjorde, samt hade ett motiv gentemot den mördade mannen som han kände sedan tidigare. Hovrätten ansåg därför att det med den samlade bevisningen var ställt utom rimligt tvivel att det var han som begått mordet på mannen. Dessutom ansåg man, att han genom detta haft motiv att även döda kvinnan, som annars hade varit ett vittne till händelsen. Han dömdes därför för mordet på både mannen och kvinnan, medans hans kompanjon friades från mordmisstankarna och istället dömdes för rån. Detta berodde på att hovrätten bedömde att bevisningen inte nådde upp till kravet för att döma även honom för mord, varken som ensam gärningsman eller medgärningsman.

Anledningen till de olika utfallen i tingsrätten och hovrätten beror alltså på att domstolarna gjorde olika bedömningar vad gäller bevisen. Fall som detta är mycket juridiskt komplexa ur bevishänseenden och därmed långt ifrån enkla för domstolen att bedöma. Det går inte att med säkerhet säga vem av personerna som har gjort vad, samtidigt som man vet att någon, eller båda, har begått ett mycket allvarligt brott.

Utfallet i målet har av många uppfattats som stötande, eftersom en av männen gick fri från mordmisstankarna. Självfallet ska man som misstänkt inte ”tjäna” på att skylla på någon annan för att få ett mildare straff. Vad som är viktigt att komma ihåg är dock det mycket höga beviskrav som finns i brottmål, och vikten av att rättssäkerheten upprätthålls. Om domstolen inte kan styrka att det är ställt utom rimligt tvivel att någon har begått ett brott ska personen frias, vilket var det som hände i det här fallet.