Jag har jobbat som målsägandebiträde sedan år 2011, ofta rörande våld i nära relation då jag är specialiserad på familjerätt. Jag har därmed sett ovanstående fler gånger än jag önskar. Jag får ett uppdrag som målsägandebiträde från en domstol i Sverige. Det misstänkta brottet har skett några veckor tidigare och målsäganden har tagit mod till sig och anmält till polisen. Målsäganden är taggad vid vår första kontakt, äntligen ska denna få berätta allt som har hänt, få upprättelse och kunna gå vidare med sitt liv. Det handlar om våldsbrott, sexualbrott och kvinnofridskränkning uteslutande.
Sedan går tiden, det handlar om dagar, veckor och månader. Målsäganden hör av sig flitigt till en början och undrar när förhör kommer att ske, för att sedan allt mer sällan ta kontakt. Polisen är oftast trevlig och tillmötesgående när jag hör av mig för att fråga om målets handläggning, men målet är inte häktat och det är därmed inte prioriterat.
Fyra månader efter anmälan, tre månader efter att jag har förordnats så sker slutligen förhöret för en händelse som inträffade för fem månader sedan eller en rad av händelser som skett under flera år och avslutades med en anmälan för x antal månader sedan.
Jag möts då oftast av två dilemman i nästa steg. Målsäganden i många fall antingen har redan gått vidare i sinnet och vill inte längre medverka. Kontakten med förövaren är bruten och målsäganden har fått lugn och ro, vill inte riva upp gamla sår och vill inte längre medverka i utredningen. Förundersökningen läggs ned. Målsäganden i det andra fallet vill fortfarande i allra högsta grad medverka, men har glömt de avgörande detaljerna om vad som egentligen hände den vårdagen år 2018 eller vilket datum det egentligen var för det där slaget mot njuren. Förundersökningen läggs åter ned i brist på bevis. Ännu värre känns det när det är barnförhör som på grund av sommarlov eller liknande blivit försenade och barnen slutit sig.
Jag vill här vara väldigt tydlig med att jag inte klandrar polis eller åklagare då de jag träffat under mina år verkligen försöker få fram allt under förhöret. Detsamma gäller med våra olika Barnahus. Utredare ber ofta om ursäkt för att utredningen har dragit ut på tiden vid förhöret och gör sitt yttersta i sitt arbete. Problemet ligger i de bristande resurser som finns och som varje dag släcker ljuset i ögonen hos en ny målsägande som anmält brott med en stor tilltro till rättssystemet och som ett halvår senare tappat all denna tilltro. Under mina snart 10 år har jag upplevt att väntetiden bara blivit längre och att mentaliteten hos många av mina klienter blivit att de därför inte vill/orkar anmäla brott för att de hört hur handläggningen ser ut idag.
Sedan september 2019 sker arbetet med våldtäktsärenden inom polisområde Stockholm nord i en särskild utredningsenhet, Sexualbrottsgruppen, som enbart handlägger våldtäkt och försök till våldtäkt. Brå utvärderar just nu arbetet i den särskilda utredningsenheten och det ska bli väldigt spännande vad resultat blir senare i höst! Fler regioner borde utvärdera handläggningen av våld och sexualbrott, situationen nu är ohållbar och totalt rättsosäker.
Av: Linda Bohlin Jacobsson, specialiserad familjerättsjurist
