För att en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott krävs det att personen antingen har begått gärningen med uppsåt eller genom oaktsamhet. Följande artikel kommer att behandla begreppet uppsåt, som är den ansvarsform som krävs i de allra flesta fall för att någon ska kunna dömas för brott.

Det finns tre olika former av uppsåt; avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.

  • Avsiktsuppsåt innebär att man har en viss avsikt med det man gör. Det finns alltså ett syfte med gärningen.
  • Insiktsuppsåt innebär att man har insikt om att ens handlande kommer få en viss effekt. Man förstår alltså att en viss sak kommer inträffa till följd av det man gör.
  • Likgiltighetsuppsåt är den nedre gränsen av uppsåt. Den som begår något med likgiltighetsuppsåt har haft insikt om att det den gör kan ge en viss effekt, och har varit likgiltig inför att den effekten kan inträffa. Risken för att något ska inträffa har inte utgjort skäl nog för personen att avstå från att agera.

Domstolen har att pröva om den som är åtalad för ett brott har haft någon form av uppsåt i förhållande till det inträffade. Uppsåtsbedömningen är ofta en komplicerad fråga att utreda. Anledningen till detta är att domstolen måste försöka ta reda på hur den åtalade personen tänkte vid tiden för gärningen, och om personen i fråga var medveten om att agerandet kunde leda till den följd som inträffade. Svårigheterna med uppsåtsbedömningen gäller inte minst vid bedömningen av det s.k. likgiltighetsuppsåtet, eftersom det ligger mycket nära oaktsamhet som endast är brottsligt i vissa fall. Det kan därför få stora konsekvenser huruvida någon bedöms ha haft likgiltighetsuppsåt eller har varit oaktsam, eftersom detta kan avgöra huruvida personen har gjort sig skyldig till brott eller inte.

Om det inte går att bevisa att personen har haft uppsåt, och inte heller varit oaktsam i det fall oaktsamhet är brottsligt i det enskilda fallet, kan personen inte dömas för brottet. Att det har förelegat uppsåt (eller i vissa fall oaktsamhet) är alltså en grundförutsättning för en fällande dom.

Åtalsunderlåtelse i vissa fall

Uppsåtsbedömningen kan bli särskilt svår om den tilltalade lider av en psykisk störning. I svensk rätt, till skillnad från i många andra rättsordningar, kan även den som lider av en allvarlig psykisk störning i lagens mening anses ha haft uppsåt till en gärning och därmed dömas för ett brott. I dessa fall beaktas den psykiska störningen vid påföljdsbestämningen och personen döms då till vård istället för fängelse.

I vissa fall när den som har begått ett brott lider av en psykisk störning, och är eller blir föremål för psykiatrisk vård även utan att personen döms för brottet, kan åklagaren besluta om åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse innebär att brottet utreds men det går inte till åtal eller huvudförhandling. Följden av en åtalsunderlåtelse blir densamma som vid en dom, och brottet registreras i belastningsregistret. Normalt sett krävs det att den misstänkta personen har erkänt brottet för att åtalsunderlåtelse ska kunna ske. Det finns inget krav på att personen ska ha lidit av en psykisk störning när brottet begicks, och inte heller att det finns ett samband mellan brottet och det psykiska tillståndet för att åtalsunderlåtelse ska kunna ske. Åtal får dock inte underlåtas om det finns något väsentligt allmänt eller enskilt intresse som skulle åsidosättas vid en åtalsunderlåtelse. Ett sådant intresse kan t.ex. vara att den åtalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Sammanfattningsvis kan sägas att det i de allra flesta fall krävs att ett brott har begåtts uppsåtligen för att någon ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för gärningen, vilket enklast beskrivs som att personen har gjort något medvetet. Även den som är psykiskt sjuk kan ha haft uppsåt till en gärning, men kan då dömas till vård istället för fängelse.