Ja det finns ett barnperspektiv i lagstiftning rörande barn men inte följs inte alltid i praktiken.
På senare tid har avsaknaden av juridiska biträden i vårdnadstvister diskuterats flitigt i media. Sveriges Radio P1-dokumentär släppte nyligen miniserien Barnen i vårdnadstvisterna: De tysta skriken. Dokumentären följer barnet Elsa i föräldrarnas vårdnadstvister där rättsväsendet gång på gång underkänner/inte lyssnar till Elsas vilja och röst.
Vid årsskiftet blev Barnkonventionen lag i Sverige där det, i artikel 12, stadgas att barn har rätt att få uttrycka sin egen vilja och att de har rätt att höras i frågor som rör dem själva. Denna rättighet för barn förbigås tyvärr alltför ofta utav socialtjänst och utav domstol.
Det vore bl.a. av den anledningen av stor vikt att även barn i vårdnadstvister automatiskt ska ha rätt till ett eget juridiskt biträde som kan tillvarata deras rättigheter, hur ska vi annars säkerställa att barnens rättigheter blir tillgodosedda? T.ex. i mål rörande lagen om vård av unga, har barnen rätt till ett egen juridiskt biträde (ofta advokat). Även i brottmål där de är målsägande.
Jag menar att det inte borde göras den skillnaden, det idag, görs på dessa olika målformer, gällande barns rättigheter till ett eget juridiskt biträde. Målen handlar om barnets bästa och att se till att barnet inte far illa alternativt utreda om barnet blivit utsatt för brott. Tråkigt nog har barns rätt till ombud i vårdnadstvister kopplats till att de saknar talerätt i just den typen av mål.
Idag är det bara föräldrarna som är parter i vårdnadsmål som har talerätt. Detta innebär att ombuden som föräldrarna anlitar, fräst, tillvaratar (klientens) den vuxnas intressen. Huvudpersonen, barnet, är helt i händerna på parterna, socialtjänsten och domstolen.
Det föreligger dessutom inget krav på specialistkompetens gällande barn hos dem som är professionellt involverade i ett vårdnadsmål, jag tänker på föräldrarnas ombud, advokater, domare och nämndemän. Jag ser på detta med fasa då barnperspektivet i praktiken förloras. Är Barnkonventionen ännu en symbolisk lagstiftning?
Barn som är huvudpersonen i en vårdnadstvist kommer ofta i kontakt med flera enheter inom socialtjänsten (samt flertalet social- och familjesekreterare). Enheterna inom socialtjänsten är uppbyggda som stuprör och saknar ofta förankring hos varandra. Det är inte ovanligt att olika bedömningar görs beroende på vilken enhet / handläggare som utreder barnets förhållande. Så vem ska säkerställa barns intressen i vårdnadstvister och i därmed parallella utredningar?
Jag är av bestämd uppfattning att barn är i behov av ett eget ombud i vårdnadstvister. Barn borde ha rätt till samma rättssäkerhet som föräldrarna har, genom att ha rätt till ett juridiskt biträde, som står vid deras sida, ofta genom långa och återkommande tvister i domstol.
Advokat
