Den som på något sätt har varit utsatt för ett felaktigt frihetsberövande från statens sida, till exempel varit häktad eller suttit i fängelse, på vad som senare visar sig vara felaktiga grunder har enligt frihetsberövandelagen under vissa förutsättningar rätt till ersättning från staten. Det är Justitiekanslern (JK) som bestämmer om personen har rätt till ersättning och i så fall hur mycket.
Det man kan få ersättning för enligt frihetsberövandelagen är utgifter som man har haft som en direkt följd av frihetsberövandet (t.ex. kostnad för tågbiljett på sin väg från häktet), förlorad arbetsförtjänst (d.v.s. lön som man gått miste om), intrång i näringsverksamhet (om man är egenföretagare) och lidande. Enligt Justitiekanslerns praxis, som i sin tur baseras på domstolspraxis, bestäms ersättningen för lidande i normalfallet till 30 000 kr för den första månaden man varit frihetsberövad. Ersättning utgår sedan med 20 000 kr för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden och därefter med 30 000 kr per månad till och med den tolfte månaden. Därefter ökar ersättningen successivt ju längre frihetsberövandet har pågått.
Ett felaktigt frihetsberövande behöver inte nödvändigtvis vara att det är en oskyldig person som har misstänkts och därmed frihetsberövats för ett brott som personen inte har begått. Ett frihetsberövande kan också vara felaktigt om en dömd person t.ex. har suttit i fängelse längre tid än han eller hon ska för det brott som personen har begått, eller om en person på någon grad av misstanke kan misstänkas vara skyldig till ett brott men bevisen inte räcker för ett åtal eller en fällande dom. Det höga beviskrav som finns i brottmål (”styrkt bortom rimligt tvivel”) måste upprätthållas och även personer som i praktiken kan vara skyldiga till ett brott kan frias om inte bevisen räcker till och även dessa har ibland rätt till ersättning. Det finns dock undantag till dessa regler, bl.a. om den som misstänkts för brott själv felaktigt har angett sig vara skyldig till brottet. Ersättningen kan också vägras eller sättas ned om den misstänktes eget beteende har lett till frihetsberövandet eller om den misstänkte har försvårat en utredning i sån utsträckning att det har lett till att personen har frihetsberövats.
JK:s praxis visar att det förekommer en rad fall där personer har fått avtjäna fängelsestraff eller långa häktningstider för brott de senare frias från. Sådana brister i rättssystemet, som drabbar oskyldiga, är under all kritik, framför allt när det handlar om allvarliga brott med långa fängelsestraff till följd.
När det kommer till frågan om häktning har Sverige länge kritiserats för långa häktningstider och för omfattande användning av restriktioner (bl.a. innebärande att en häktad person är inlåst ensam – i normalfallet – 23 timmar om dygnet), bland annat av FN:s kommitté mot tortyr och Europarådet. Det kan därför anses i högsta grad rimligt att de som senare blir friade för det de varit misstänkta för ges ersättning som plåster på såren.
Om du har några frågor kring ersättning för felaktiga frihetsberövanden är du välkommen att kontakta oss på Atlas Advokater!
