Nu i dagarna frikändes företags- och fotbollsprofilen Daniel Kindberg från de brott som han tidigare dömts för i tingsrätten. Hovrätten var enig i sin dom. Teoretiskt finns alltid Högsta domstolen, men det är egentligen relativt få mål som kommer dit.
Fallet aktualiserar en del intressanta frågor. Inte minst frågan om vad ett erkännande egentligen är värt. Det har i samhällsdebatten talats om hur misstänkta håller tyst varenda förhör fram till huvudförhandlingen för att då anpassa sina historier till resten av åklagarens bevisning. Det har talats om att lagar ska ändras för att hindra detta, vilket förstås bär med sig en hel del risker eftersom en misstänkt har en hävdvunnen rätt att tiga. Även oskyldiga – vilket man ju är tills motsatsen bevisas – kan ha skäl att vara tysta.
Riktigt så var det inte i det här fallet. Faktum är att flera av de inblandade lyckades kläcka ur sig väldigt besvärande medgivanden i sina inledande förhör. Frågan var hur mycket vikt man skulle lägga vid dessa kvasi-erkännanden. Hovrätten poängterade att enbart erkännanden, särskilt när det rörde sig om så allvarliga brottsmisstankar som i detta fall, inte var nog för att ställa skuldfrågan bortom rimligt tvivel. Vilket då för oss in på nästa punkt. Vad är egentligen rimligt tvivel, när allt kommer omkring?
Ofta heter det att det praktiskt sett ska framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig. Det är förstås inte alltid lätt att bedöma om man bara läser löpsedlarna. Ibland är det inte ens lätt om man sitter i domstolen. Med reservation för de lyckligtvis väldigt få fall där en ”uppenbart skyldig” person sannolikt är helt oskyldig (advokaten David Massi berättar om ett sådant fall här) innebär detta att det är till omöjlighetens gräns svårt att få en oskyldig person dömd. Och det är ju trots allt så det ska vara i en rättsstat.
De misstänkta hade pratat om saltade fakturor samt fällt kommentarer som kunde tolkas som att syftet med de saltade fakturorna var att få in pengar till den fotbollsklubb som Daniel Kindberg vid tillfället var ordförande för. Enligt domstolen var dock åklagarens utredning inte tillräcklig för att utesluta de alternativa förklaringarna till gärningspåståendet eller möjliggöra en säker bedömning av mängden arbete som man faktiskt hade utfört. Det var heller inte visat att de tre åtalade hade agerat utifrån en gemensam brottsplan. Just den enligt hovrätten undermåliga utredningen kring vilket arbete som faktiskt hade utförts var den primära anledningen till att större delen av åtalspunkterna ogillades helt.
Den sista åtalspunkten, som avsåg påstått skattebrott, ogillades av andra skäl. Närmare bestämt att det inte var visat att den åtalade (ej Daniel Kindberg) hade haft uppsåt till gärningarna, även om det var visat att de rent objektivt ägt rum.
Utgången i målet lär väcka en del frågor. Så har redan skett. Expressens Fredrik Sjöshult ifrågasätter – såsom många säkert tycker med all rätt – att de tilltalades medgivanden i polisförhör inte duger i hovrättens ögon. Det har att göra med den så kallade omedelbarhetsprincipen, som för brottmålens del återfinns i 30 kap. 2 § rättegångsbalken. Den anger att domstolen ska grunda sin dom på vad som framkommit vid huvudförhandlingen. Tingsrätten ansåg att de tilltalades senare uppgifter om att de bara medgivit saker och ting för att komma hem från förhöret snabbare inte dög, men det verkar som om hovrätten gjort en annan bedömning.
Tala är silver, tiga kan vara guld. Detta alldeles oavsett om du är skyldig eller oskyldig. Genom att fälla ogenomtänkta uttalanden är det lätt hänt att binda ris åt egen rygg. Så kom ihåg: trots alla politiska utspel är det ännu inget fel med att vara tyst. I alla fall till dess att du har hunnit tala med en advokat så att du vet vad som är bra att säga och vad som absolut kanske inte är det klokaste att få antecknat i protokollet. Du kan, trots allt, bli konfronterad med de uppgifter du tidigare lämnat om de avviker från det du säger senare.
